Tråkigt med våran katt Isak, men så är ju livet... Kidsen tar det nog bättre än vad jag har gjort(tur é väl det?)
Nu har vi betydligt trevligare saker framför oss bland annat en husvagnstripp på ett par dagar. Det som känns mest jobbigt är ju att lille Jim ska vara ensam så mycket och han och brossan var ju så tighta och var tillsammans hela tiden(fastän jag inte ska tänka så så tänker jag på hur det skulle vara om Syster Yster inte skulle finnas, då hade jag bara varit halv. Bort med dom tankarna, genast!!!) Både grannen och Syster Yster har lovat att komma bort och mysa med Jim lite så han inte känner sig ensam.
Nu har det börjat att regna oxå, kul med regn när man ändå bara ska sitta i bilen i en och en halv timme...
Livet är vidunderligt, helt säkert det är ju livsfarligt att leva för man kan faktiskt dö av det...
Och tänk så sant det är!?
Vilken tur att att man har det helt underbart på vägen dit (med nån enstaka avstickare då man är deppig och mår skit.)

Vi höres ;O)