ARG!!

Har kommit hem från en mycket trevlig kväll i Malmö med bekanta, vi var på stor torget och tittade på isdans och akrobatik/dans. De var bara barn och ungdomar och jätteduktiga.
Efter det så gick vi ner till den lilla isbanan och barnen fick åka lite. Jennifer hade aldrig stått på ett par skridskor men var riktigt duktig efter ett tag. Och Jonathan han är ju duktig på vanliga roller och det är inte så stor skillnad!
När vi kom hem for jag in till Toftanäs och handlade till nyårsafton och sen en snabb runda inom IKEA, så klart...
Men sen blev jag sååå j-v arg, var för ska livet vara så orättvist, en av mina närmaste vänner går igenom en hemsk tid nu efter att hennes man gått bort i cancer. Hmm, man kan nog aldrig riktigt sätta sig in i vad hon känner, men jag ser att hon inte mår bra alls. Och naturligtvis gör hon inte det, inte konstigt alls. Hennnes livskamrat finns inte här längre annat i minnet, jag kan inte ens tänka tanken att jag skulle stå ensam med mina barn. Lider så med henne, om jag bara kunde ta hennes känslor och hemskheter bara för ett tag så att hon får hämta andan, visst det är en period som man säkert måste gå igenom, men lite andrum bara.
Sen att det finns så egoistiska människor som beter sig jättekonstigt och (som sagt) inte ens kan prata om hennes man eller ens säga hans namn en enda gång, man ska ju minnas de man älskar...
Det är ju jätte viktigt att man minns både det bra och det dåliga, med tiden så kommer kanske bara det fina och ljusa tiderna och stunderna finnas kvar och det är ju jättebra.
(Tänker på dig Ingmari Jag har aldrig träffat Göran men han var alldeles säkert en helt fantastisk man , eftersom han valde dig. Pöss på dig;) )

Var rädda om er och tag tillvara på varandra...

Jag kan ingenting dikta
och ingenting måla
och ingenting säga
som räcker idag...
Men lyssna till vindensom sjunger sin längtan
och smeker Din panna, för den vinden är jag...