Till minne av Duva

Tyvärr har Duva blivit avlivad idag, hon kollapsade totalt tidigt i morse...

Tyvärr har detta inte varit en bra dag, syrran ringde i morse och var jätteledsen. Duva hade tydligen kräkts och blev sedan utsläppt och fick gjort vad hon behövde, sedan hade hon bara lagt sig ner i snön. Anette fick gå ut och bära in henne.

Ringde till djursjukhuset som sa att hon skulle komma in direkt, även ut i bilen fick hon bära henne eftersom hon inte ville/kunde gå.

Väl i Malmö så blev hon undersökt och man kunde bara lägga in henne och ge henne blodtransfusion.

Men Anette och Tomas hade bestämt sedan tidigare, eftersom hon varit mycket dålig sen ett bra tag tillbaka att hon skulle slippa att bli inlagd och gå igenom allt igen, för att om ett tag antagligen kollapsa igen. Det är inget värdigt hundliv, det är man helt enig på, naturligtvis.

Duva har inte haft ont och efter att man tagit bort en stor del av kortisonet, så har hon mått mycket bättre och har haft cirka tre veckor där hon nästan har varit som hon brukade vara.

Ni vet det där med att hon blev svart i ögonen när nån av de andra hundarna kom och skulle bli klappad när hon satt hos Anette eller gick bort till kidsen och "ville krypa innanför" skinnet på dom, hon var så glad för alla ungar. Hennes slemhinnor i munnen var svagt rosa istället för bleka nästan vita, ja det var mycket som var mycket, mycket bättre på henne.

Men på gott och ont så har ju våra djur faktiskt en fördel, om man är mycket sjuk och man inget kan göra utan att förlänga lidandet, så kan de faktiskt få lova att slippa lida. Så dom tog det svåra beslutet att låta avliva Duva.

Det är inget lätt beslut, att behöva bestämma att avsluta någons liv. Och det är absolut inget man gör förhastat utan att ha legat sömnlös på nätterna. Dessutom så är det inte "bara" en hund som avlivas det är en i familjen, någon som alltid finns där oavsett vilket humör man är på, och som får lyssna på alla ens bekymmer och annat. Som alltid möter en med glatt viftande svans i dörren när man kommer hem, oavsett om man varit borta i två timmar eller två minuter. Som älskar en som bara en hund kan göra...

Men man kan gå all världens bra kurser om hur man ska bemöta en hund, och inte glömma att en hund är en hund och inget annat. Vi har en förmåga att förmännskliga våra hundar och det är ju för att de tar upp en sån stor plats i våra hjärtan, samma känsla som när man älskar sina barn...

Mitt hjärta känns helt tomt och jag tänker på er, Anette och Tomas för jag vet hur mycket ni har kämpat för Duva och hur mycket ni älskar henne. Men ibland har man inget annat val än att ta det svåraste beslut man någonsin kan behöva ta och även om det naturligtvis känns jätte jobbigt nu, så har ni tagit ett helt rätt beslut ( det vet ni innerst inne i hjärtat) och Duva är där hon ska vara och springer ute på de stora fälten och plöjer fram och tillbaka och letar. Och framför allt så gör hon det hon vill göra, trots att hon inte borde jaga på egen hand, eller hur...

(Ni vet att ni alltid kommer ha en alldeles speciell plats i mitt hjärta och hade jag kunnat lätta er saknad så skulle jag tagit en del av det onda åt er.)

Syster Yster